Heej!
Kanske inte världens mest intressanta inlägg idag, men ...
Att våga handlar ju inte bara om att offra sig eller skämma ut sig. Jag tycket det visar hur mogen man är ibland också. Samtidigt hur man trotsar den rädslan, om det nu är något man inte vågat göra. Då menar jag allt från Bungy Jump till att springa fram, samtidigt som man vet att det är en galning som skjuter vilt, och rädda ungdomar från döden! Så.. vad är det som driver en fram? Kicken man får för att man vet att man är rädd, eller är det mogenheten som spelar in?
Läste om en idag på Aftonbladet som sprang runt på UTØYA och räddade ungdomar från tälten, hjälpte dem osv, medan hon själv sprang hit och dit och liksom visste att hon kunde bli träffad. Som tillslut blev träffad...
Men jag beundrar verkligen hur hon vågade springa fram och tillbaka och rädda andra. Kan verkligen inte tänka mej hur jag hade agerat i en sådan hemsk situation. Hade såklart sökt skydd men samtidigt hjälpt andra, för jag är sån som inte kan låta bli och agera.. Men hade jag vågat? Jag hade fått dåligt samvete och mått dåligt om jag inte hjälpt andra och räddat endast mej själv..
Döden är bland det värsta som finns att prata om, helt sjukt hur rädd jag är för den.. Faktiskt varit med om "Nära-döden" -upplevelser flera gånger, vilket var när jag var liten innan vi flyttade till Sverige. Minns ingenting alls, utan fått det berättat för mej, och inget roligt att prata om precis, så inga detaljer..
Anyway.. Var försiktiga, uppmärksamma, och allt vad det är! Take care ♥
Kanske inte världens mest intressanta inlägg idag, men ...
Att våga handlar ju inte bara om att offra sig eller skämma ut sig. Jag tycket det visar hur mogen man är ibland också. Samtidigt hur man trotsar den rädslan, om det nu är något man inte vågat göra. Då menar jag allt från Bungy Jump till att springa fram, samtidigt som man vet att det är en galning som skjuter vilt, och rädda ungdomar från döden! Så.. vad är det som driver en fram? Kicken man får för att man vet att man är rädd, eller är det mogenheten som spelar in?
Läste om en idag på Aftonbladet som sprang runt på UTØYA och räddade ungdomar från tälten, hjälpte dem osv, medan hon själv sprang hit och dit och liksom visste att hon kunde bli träffad. Som tillslut blev träffad...
Men jag beundrar verkligen hur hon vågade springa fram och tillbaka och rädda andra. Kan verkligen inte tänka mej hur jag hade agerat i en sådan hemsk situation. Hade såklart sökt skydd men samtidigt hjälpt andra, för jag är sån som inte kan låta bli och agera.. Men hade jag vågat? Jag hade fått dåligt samvete och mått dåligt om jag inte hjälpt andra och räddat endast mej själv..
Döden är bland det värsta som finns att prata om, helt sjukt hur rädd jag är för den.. Faktiskt varit med om "Nära-döden" -upplevelser flera gånger, vilket var när jag var liten innan vi flyttade till Sverige. Minns ingenting alls, utan fått det berättat för mej, och inget roligt att prata om precis, så inga detaljer..
Anyway.. Var försiktiga, uppmärksamma, och allt vad det är! Take care ♥
